Nya resor med Favorit 2017!

Strövtåg i historiens Grekland 2017-10-07

http://www.favoritresor.se/favoritresor/Vandringsresor/Strovtag-i-antikens-Grekland5/

samt

Strövtåg på det okända Cypern 2017-11-11

http://www.favoritresor.se/favoritresor/Vandringsresor/Strovtag-pa-okanda-C

..........................

I oktober 2016 gjorde vi denna resa till Peloponnesos och den överträffade allas våra förväntningar! 

Pylos

Anlände till ett ännu sommarvarmt Kalamata och en liten och trevlig flygplats, fjärran från alla stökiga storstäder... De första dagarna bodde vi på Hotel Blu Horizon på Kalamatas strandpromenad. Ett riktigt lyxhotell med pooler, barer överallt och 10 meter till det riktiga havet. Många av oss kastade oss i vågorna så fort tillfälle gavs. Fin sandstrand och varmt, hyfsat rent vatten. Maten var enastående, vinet okristligt dyrt, 20 €/flaska – det billigaste..

 

På flygplatsen möttes vi av vår grekiske guide Nikos Koutsoupas, en oerhört vänlig och tjänstvillig person. Hans engelska var väldigt bra, men hans tal var grötigt och ibland svårt att uppfatta. Hans grekiska tyvärr oxå grötig.. Det uppvägdes dock av hans oerhörda hjälpsamhet.

 

DAG 2

Nestors palats

 

Vår första utflykt gick till det berömda kung Nestors palats utanför Pylos; hela anläggningen nyrestaurerad och nyss öppen för besökare. Vår guide var unge Stavros, även han väldigt trevlig och kunnig. Nestors palats är Greklands bäst bevarade palats från mykensk tid med fyra huvudbyggnader med över hundra rum i två våningar. Här bodde kungen med sin familj och sin stab, omgiven av verkstäder för hantverk samt magasin för olivolja och vin. Tronrummets hade golv av stuck och var dekorerat med geometriska mönster och en stor bläckfisk. Mitt i rummet ligger en enorm centralhärd, även den med dekor av målad stuck. Tronsalen kallas för megaron och har exakt samma plan som i de övriga mykenska palatsen i Grekland. Underbara färgrika fresker som prydde palatsets väggar finns till viss del bevarade på muséet i Chora.

 

Rekonstruerat golv i tronsalen 

 

Den berömda härden

 

 

Rekonstruktion av tronsalen

 

Rekonstruktion av den underbara fresken som prydde tronsalen. En man sitter på en klippa och spelar lyra

 

I ett av rummen kan vi ännu beundra ett stort badkar där kungafamiljen kanske tvättade sig. Kung Nestor lät uppföra palatset ca 1300 f Kr, som dock brändes ned hundra år efter färdigställandet, sannolikt under ett fientligt anfall från havet. Lertavlorna från Pylos antyder att man väntade ett anfall från havet och berättar om organiserad kustbevakning - 800 män var utposterade för att bevaka kustlinjen.

 

 

Platsen var bebyggd flera hundra år före 1200-talet och i närheten har man påträffat flera gravar med äldre fynd. Så sent som oktober 2015 hade amerikanska arkeologer grävt fram en mykensk grav från 1500-talet f Kr. De hade hittat en mykensk krigargrav med enastående fynd, bl a från Kreta. Enligt Stavros fanns graven på en kulle ovanför parkeringsplatsen.

 

Mängder av Linear B-tavlor har grävts fram bl a i palatsarkiven; de första hittades redan 1939 och sedan på 50-talet. Man har funnit 1107 tavlor med skrift nedtecknade av 32 skrivare. Första ordet som dechiffrerades i Pylos var ti-ri-po-de (tripod = trefot!). Tavlorna berättar bl a om organiserad textil-industri i Pylos (pu-ro) baserad på lin (som odlas även i modern tid). De flesta arbetade inom textilindustrin och producerade ylle och linne. Arbetarna fick i utbyte vete och fikon. Andra fick mat och dryck. Linear B-tavlorna bekräftar att palatset var administrativt, politiskt och ekonomiskt centrum för det mykenska Messenien, ca 1350-1200 f Kr.

 

 

 

Nestor  är en av de mer framträdande bifigurerna i både Iliaden och Odysséen. Han är en av de få personer som Homeros beskriver i entydigt positiva ordalag och beskrivs som en vältalig, vis och vördnadsbjudande åldring.

 

Vi besökte även det fina museet i Chora, där Stavros visade samlingarna. Jag var mest intresserad av att få se Linear B-tavlorna i original; hade längtat ett helt arkeolog-liv efter dem. Men här fanns bara trista kopior; de mest intressanta föremålen förs ju alltid till det gigantiska arkeologiska museet i Aten. Där är överfullt och utställningarna omöjliga att överblicka. Jag koncentrerade mig på all intressant mykensk keramik och fina mykenska figuriner, lika dem från Chania som jag publicerar.

 

Efter denna historielektion var vi hungriga och Nikos ledde oss till ett trevligt ställe i Pylos hamn. Vi satt ute och frossade i färskt bröd, sallader och god mat. Funderade över denna historiska plats som haft en så stor roll under det grekiska frihetskriget som inleddes 1821.

 

Alldeles intill finns Navarinobukten där berömda sjöslag utkämpades 1821-1829 mellan grekiska frihetskämpar ochOsmanska riket, vilket då behärskade nuvarande Grekland. Trots dålig inre sammanhållning hade grekerna i början stora framgångar, från Peloponnesos blev osmanerna nästan helt bortdrivna, och upproret spred sig ända till Makedonien. De europeiska stormakterna var inte särskilt välvilligt inställda till upproret, men bland intellektuella gick en våg av filhellenism fram, och lockade många frivilliga till kriget, bl a Lord Byron som dock avled i en febersjukdom i Mesolongi.

 

Avgörande var den seger som den förenade brittiska, franska och ryska flottan under amiral Edward Codrington den 20 oktober 1826 vann över den osmanska flottan i viken utanför Navarino. Genom freden i Edirne 1829 erkände Turkiet Greklands självständighet.Grekerna blev därmed först med att erkännas som självständig stat bland Osmanska rikets underlydande. Den 25 mars 1821, då Grekland utropade sig självständigt, är en nationell helgdag i Grekland.

 

Efter lunch tyckte Stavros att vi måste se en mäktig osmansk befästning i Pylos södra del, på gångavstånd från restaurangen. På grekiska heter den Neokastro (grek. Den Nya Borgen). Anläggningen uppfördes av osmanerna 1573 efter att de besegrats vid Lepanto. Citadellet har en hexagonal utformning, med sex bastioner, en bred ramp och en enorm vallgrav. Borggården är omgiven av fängelsehålor där upproriska krigare från Mani försmäktat ända in på 1900-talet...

 

 

 

Bussen tog oss vidare till Methoni, en annan imponerande försvarsanläggning med många lager av historia. Under den första venetianska ockupationen (1209-1500) var Methoni ett finansiellt centrum och en betydande handelsstad med en viktig hamn. Fortet upptar hela udden på sydvästra Peloponnesos och är en av de mest imponerande venetianska försvarsanläggningarna från medeltiden. Venedig upptäckte Methoni redan på 1100-talet pga. dess läge på rutten Venedig – Orienten. Omkring år 1500 intogs staden av osmanerna efter att ha styrts av Venedig i 300 år.

 

En djup vallgrav mot landsidan skiljer fästningen från fastlandet. Man passerar den på en hög stenbro med 14 valvbågar. Den stora vindbryggan av trä är förstås borta. Innanför de väldiga murarna bodde förmögna venetianare och senare osmaner. Där finns ruiner av flera kyrkor; bl a den bysantinska Ajia Sofia, ett turkiskt hammam, en mängd bysantinska kapitäl, en enorm granitpelare från 1490-tal med ett bysantinskt kapitäl mm. En stenlagd stig leder genom hela området fram till Sea Gate och en stenlagd liten bro förde oss till en befäst ö med en egendomlig liten kupolförsedd oktagonal byggnad ute i vattnet. Den lilla befästa ön kallas Bourtzi och uppfördes av osmanerna kring år 1500 och användes som fängelse och tortyrkammare då osmanerna intog staden.

DAG 3

Olympia

 

 

I antikens Grekland var de olympiska spelen en viktig högtid som hölls till guden Zeus ära. Platsen var uppkallad efter det heliga berget Olympos där gudarna bodde. I de grekiska myterna berättas om hur gudar och döda hjältar ibland samlades i Olympen för att tävla i olika idrotter.

De antika olympiska spelen hölls utan avbrott i ca 1200 år. De anordnades från 776 f.Kr till 390 e.Kr och hölls vart fjärde år på samma plats. Denna fyraårscykel blev så viktig för grekerna att de använde den som grund för sin gemensamma tideräkning. Fyraårsperioden mellan tävlingarna i Olympia kallades för en olympiad. Under olympiaderna mellan spelen var det endast tillåtet för präster att bo i Olympia. De ansvarade då för tillsynen av ortens helgedomar och anläggningar. Grekerna tävlade nakna och med få redskap vilket bl.a. minskade risken för fusk. Manskroppen var dessutom något man gärna visade upp och avbildade i antikens Grekland.

 

De fem dagar långa spelen hölls på sommaren och var Greklands viktigaste idrottsfest. I samband med tävlingarna var allt krigande förbjudet i Grekland. Det skulle råda en helig månadslång vapenvila så att alla greker kunde ta sig till festspelen i Olympia och därifrån utan att riskera livet.

 

Man får tänka sig tävlingsområdet som en myllrande tältstad med tusentals besökare från hela den grekiska världen, inklusive avlägsna kolonier i Mindre Asien och Syditalien. Under århundradena växte där fram enorma tempel- och idrottsanläggningar. Tävlingar som inte involverade hästar utfördes på stadion, medan kapplöpningar och kappkörningar ägde rum inne på hippodromen som var en oval anläggning anpassad för hästsporter. Hippodromen syns inte alls idag.

 

Vid framkomsten till Olympia möttes vi av Eleni, vår grekiska guide som var fullkomligt enastående. Hon förde oss lugnt genom gastande turisthopar och fann alltid en lugn plätt där hon kunde berätta för oss om de olika byggnaderna samt platsens historia. Artigt föste hon ilskna guidekollegor åt sidan och framförde sin guidning med humor och kunnighet. Området är verkligen enormt och omöjligt överblicka om man inte kan platsen, som är mycket vacker med sina lundar, olivträd och tempelruiner. Kraftfulla doriska kolonner i en mjuk inramning av lummiga träd och blommor. Enorma kolonntrummor omkullvräkta i Zeustemplet. Själv har jag alltid trivts bäst i Heras tempel, vars kolonner ännu står upprätta. Efter 2600 år …

 

Vi var oxå inne på Stadion och prövade startgroparna; försökte tänka oss in i jublet från åskådarna. Vid ingången visade Eleni något intressant; en mängd statybaser där det en gång funnits bilder av dem som fuskat. ”Hall of Shame”, som hon sa, väldigt fyndigt. Jag tyckte ändå synd om dem; en hel staty är väl ändå att ta i. Tänk om man idag skulle göra statyer av alla ekonomiska brottslingar m fl och ställa upp på offentlig plats? Men då skulle de ju bli kränkta och det är ju förbjudet idag....

  

Det andra gavelfältet med Apollo i mitten, vacker som en gud...

 

Museet innehåller alla skatter man ser i konstböcker; de underbara gavelskulpturerna med Apollo och Zeus i mitten. Men var finns Hera?! De är huggna i den stränga stilen, 460-tal f Kr, med återhållen kraft samt fulländad och stilla skönhet.

 

 

Men där finns även bemålad arkaisk skulptur i terrakotta från äldre perioder, 5/600-tal f Kr, underbar mykensk keramik och den berömda Hermes med Dionysosbarnet från 300-tal som jag aldrig tyckt om; alltför slipprig. Han anses vara huggen av Praxiteles vilket jag inte heller tror på; han är nog romersk. Men det vill inte grekerna tro. Det mest intressanta var bevarade hjälmar i brons från berömda grekiska härförare som lämnat dem i templet som en offergåva åt Zeus. Miltiades är den mest berömde som lämnade sin hjälm här efter att ha besegrat perserna vid Marathon 490 f Kr. Tråkigt nog avled han året efter. På hjälmen ser man tydligt hans inristade namn. Man ryser.

 

Intressant bakdel, men nog är den andra vackrare? Vackert kalkstenshuvud av gudinnan Hera fr ca 600 f Kr  

Även där guidade Eleni med stor kunskap.

Efter detta var vi utmattade och ropade på mat. Nu hade det faktiskt börjat regna och vi tackade Zeus för att han väntat tills nu; han bestämmer ju över vädret. Vi hittade en liten restaurang i byn som var trevlig men serverade ganska påver mat.

 

DAG 4

Kalamata - Mistras

På förmiddagen gjorde vi en stadspromenad i Kalamata med alla dess kyrkor. Regnet hängde över oss hela tiden, men vi klarade oss. Regnet passade på när vi var i kyrkor och på museet. Kalamata är huvudstad i länet Messenien ochkänd bland annat för sina oliver (som kallas för just kalamataoliver) och olivolja som exporteras till många länder.

 

Högt över staden på en klippa finns ruinerna av stadens medeltida borg, uppfört av Vilhelm av Villehardouin år 1208. Han var den siste frankiske härskaren i Mystra. Under frihetskriget 1821 använde grekerna borgen för att försvara sin stad, men den förstördes så sent som 1986 i den stora jordbävningen. Dit upp hann vi dock ej.

 

Vi började med ett besök i Kalamatas katedral Ypapánti (Presentation of Christ), byggd under 1800-talet. En imponerande byggnad med vacker interiör. Där finns den berömda mirakelikonen av Jungfru Maria. Hon upptäcktes i den osmanske Agans (hög civil/militär titel) stall, som konverterade till kristendomen efter flera mirakel som uppstått efter upptäckten. Hon anses ha gett namn åt Kalamata – grek. ”Kalo Mata” - Det Goda Ögat.

 

Nikos berättade att stadens befolkning samlats framför katedralen i september 1986 då 26 människor avled och 200 skadats; 75% av stadens hus förstördes.

 

Nästa kyrka vi besökte var än märkligare. Ajioi Apostoloi (De Heliga Apostlarna) byggdes år 1317 av kejsar Andronikos. Det sägs att revolutionen mot osmanerna började här den 23 mars 1821, då den grekiske generalen Mavromichalisstartade frihetskriget. Den lilla kyrkan består av flera delar från olika perioder. Inuti var det mkt mörkt, men stämningsfullt och med vackra ikoner och märkligt nog med ett katolskt (?) krucifix..

Nästa anhalt var det enastående arkeologiska museet, fullt av intressanta fynd från flera olika orter.

Nu körde vi upp i bergen, högt ovanför Kalamata för att besöka den bysantinska metropolen Mystras eller Mistras, som var en befäst stad i Morea (numera Peloponnesos), vid berget Taygetos och nära antikens Sparta.

Namnet Morea dyker för första gången upp i bysantinska (östromerska) krönikor på 900-talet. Det råder osäkerhet om vad namnet betyder. Den traditionella förklaringen är att det syftar på det grekiska ordet morea = mullbärsträd, eftersom trädet började odlas i stor skala i denna del av Grekland under äldre medeltid. Orsaken var att man hade lärt sig den kinesiska konsten att göra siden, något som fick mullbärsodlingen att expandera.

I mitten av 1300-talet, då bysantinarna hade återskapat ett grekiskt välde på halvön, grundade de despotatet Morea som särskild administrativ region under en medlem av kejsarhuset. Despotatet höll ut till 1460, då det erövrades av de osmanska turkarna. Dessa höll fast vid Morea ända till grekiska frihetskriget på 1820-talet. Despot är grekiska och betyder härskare.

Mystra hade grundats 1205 av fransmannen William de Villehardouin efter erövringen av  Konstantinopel under det fjärde korståget då staden plundrades av de katolska kristna. Mystras var sedan huvudstad i despotatet, regerat av släktingar till den bysantinske kejsaren, trots att venetianerna kontrollerade kusten och öarna.

Under 1300-talet blev Mystras en av de viktigaste städerna i det bysantinska riket. Freskerna i stadens kloster tillhör det absolut bästa av senbysantinsk konst.

Mystras var även det sista lärocentret för bysantinsk vetenskap. Många vetenskapsmän och lärde i Mystras påverkade den italienska renässansen. Demetrius Palaiologos, den siste despoten i Morea, förlorade staden till den osmanske kejsaren Mehmet II år 1460. Mystras styrdes av osmanerna till 1821 och början av det grekiska frihetskriget. På 1830-talet grundades de moderna byarna Sparta och Mystras och det medeltida Mystras övergavs. På 1950-talet flyttade de sista invånarna och idag finns bara 6 nunnor kvar i Pantanassa-klostret (Pantanassa = Alltets Härskarinna. Jfr Wanassa, det forngrekiska ordet för drottning på 1200-talet f Kr).

Högst uppe på Mistras akropol ruvar William de Villehardouins medeltida palats, nu bara i ruiner. Vi besökte det aldrig eftersom Nikos tyckte att farliga, hala stenar ledde dit. Han hade säkert rätt. Då staden expanderade under 1300-talet, uppfördes murar och torn kring Högstaden och Lågstaden.

Vi gick in genom porten till Lågstaden och började vårt besök i biskopskyrkan Mitropolis eller Ajios Dimitrios. Invid kyrkan finns även ett museum med olika kyrkliga inventarier och arkitektoniska delar. I ett hörn av klostergården fann vi en senromersk, mkt välbevarad sarkofag. I en vägg mittemot fanns ett vackert grekiskt marmorhuvud från 400-talet f Kr, inmurad i väggen.

 


Katedralen Mitropolis eller Ajios Dimitrios, uppförd 1291, är den äldsta av kyrkorna i Mystra.

Antalet kyrkor är enormt och de är alla lika vackra, många med underbara fresker som glimmar i mörkret. Stavros visade runt med stor kunskap och bravur, även om han talade väldigt fort, dock ej grötigt. Troligen besökte vi både Vrontocheion och kanske Evangelistria innan vi kom ned till det magnifika Pantanassa-klostret.

På vägen hittade jag det mest intressanta – ett ställe där den frankiska aristokratin lättade på trycket. Verkade dock inte särskilt bekvämt och hur gjorde de?! Damerna med sina långa kjolar?

 


Pantanassa-klostret är den yngsta byggnaden i staden, uppförd 1428, en etage längre ned. Anläggningen är välskött och här finns mängder av vackra blommor. Magra katter strök oss om benen och vi undrade om inte nunnorna matade dem? Endast sex nunnor finns kvar här och jag intervjuade dem om livet i klostret. Fryser de inte på vintern? Hur får de mat? Vem försörjer dem? Nej, de fryser inte, folk ser till att de har bränsle till kaminerna. Förr kom det åsnor med ved från byn, men det blev opraktiskt. De får även mat levererad från byn. Nej, de får inga pengar av kyrkan, de lever bara på försäljning av spetsar, dukar och sjalar. Verkar inte sannolikt...

 


Vackra fresker inuti kyrkan i Pantanassa-klostret

 

Kyrkan Peribleptos är även den välbevarad, byggd i bysantinsk stil 1348 - 1389

Den bysantinske Despotens palats nedanför klostret Pantanassa är den äldsta och mest storslagna byggnaden i staden. Dess äldsta del är medeltida, från omkr. 1260. Här pågår ständigt restaurering då byggnaden är dåligt bevarad.

Över både det medeltida och moderna Mystra reser sig de väldiga Taygetosbergen, 2400 möh. Där finns snö ända in i maj. Under antiken styrdes trakten av den hårdföra stadsstaten Sparta. Nyfödda barn, som visade sig sjuka eller defekta, fördes till ättestupan vid Kaiada i Taygetos och knuffades nerför avgrunden. Gjorde man så med gamla också eller blev de inte gamla?

 

Nu behövde vi mat efter all denna kultur och bänkade oss i en liten taverna i den moderna byn Mystras, alldeles nedanför berget. Jag beställde ugnsbakad gris, som enligt grekerna hade bökat fritt i bergen och ätit många kryddor. Köttet var väldigt gott, men det mesta var svål så det blev lite magert. Övriga var dock nöjda med både mat och vin. De hade försäljning av lokal olja och hemgjorda tvålar.

Bussen förde oss nu ned till det lilla samhället Mavrovouni, alldeles vid havet. Stället ligger nära den större orten Gythio, en gång Spartas hamn. Vi blev genast helt betagna i Stavros tou Notou Hotel (”Söderns Stavros”) med sina vackra hus och trevliga trädgård. Husen hade samma arkitektoniska stil som de stränga och strama gamla husen i Mani. Vi bodde i olika små hus med nivåskillnader. Enkelt inredda men med vidunderlig utsikt över havet. Några av oss kastade oss omedelbart i. På kvällen middag vid långbord i de lilla restaurangen. Enkel, ”lantlig” inredning med gamla fåtöljer, ett bokskåp och en stor soffa. Hela familjen var engagerad i hotellet och en yngling hjälpte oss med allt. Han bedyrade hur glada de var att ha oss här och jag trodde honom faktiskt.

Maten var hemlagad och underbar. Och vinet lokalbryggt och alldeles gratis. Vi bestämde att här ville vi bo, inte på lyxhotell i Kalamata...

DAG 5

Dirosgrottorna - Kap Tenaro

Inne i grottan Vlichada. Johan Hellstrand fotade!

Denna dag blev oerhört spännande, full med dramatisk natur späckad med mytologi...

Vi började med grottorna i Dirós som upptäcktes i slutet på 50-talet. Där finns ett helt grottsystem men vi besökte bara Vlichada som är störst; nästan 17000 kvm och med tusentals vattenpassager. Vi passerade en kontroll, fick lämna alla våra ryggsäckar och tog på oss flytvästar. Därefter roddes vi – och hundratals andra turister – i en ganska grund roddbåt omkring 40 minuter genom ett nätverk av gallerier, passager och stalaktiter som speglade sig i det svarta vattnet. Stalaktiterna var ibland belysta och hade de mest fantastiska former.

När jag kom hem hittade jag oerhört intressant info om grottorna på nätet -

Droppstenar från grottor skriver ny klimathistoria.

En ny avhandling som har studerat droppstenar från grottor där människor levde ger nya ledtrådar. En forskare har studerat droppstenar i grottor vilka ger information om klimatet. Det slutgiltiga målet är att kunna identifiera hur klimatet påverkade samhället och de människor som bodde där. Det är Alepotrypa-grottan i Dirós som har studerats. Resultaten speglar dels klimat- och vegetationsvariatoner och dels graden av mänsklig aktivitet, från omkring 6 400 år sedan till för 1 000 år sedan. Alepotrypa-grottan är känd för att vara en av de större neolitiska boplatserna i Grekland.

Klimatforskare och arkeologer samarbetar

 

Kemiska analyser av droppstenarna har bidragit med ny kunskap om tidpunkten för mänsklig aktivitet och hur människorna påverkade grottmiljön. Variationer i spårämnen i stalagmiterna under den studerade perioden ger tydliga indikationer på människans påverkan på miljön i grottan. I flera droppstener avspeglas specifika aktiviteter, som att människorna eldade dynga.”

 

Nu var det dags för lunch i kuststaden Gerolimenas, som nog är välbesökt av turister på sommaren men nu var behagligt tom. Vi spred ut oss och åt på olika ställen. Som vanligt oerhört gott. Nikos åt ingenting eftersom vi sen skulle vandra. Jag följde hans råd och åt bara tsatsiki och stekta zucchini. Badade gjorde vi också, i ett klart och rent vatten. Stranden var besvärlig med sina rullstenar, man måste kravla upp. Men det var det värt.

 

Vi skulle nu vandra till Matapan, även kallad Tainaron, det grekiska fastlandets sydligaste udde på halvön Mani. Här trodde antikens greker att ingången till dödsriket Hades låg.

 

Små cyklamen kämpar för att överleva!

Udden var torrlagd med visset gräs och några enstaka blommor som inte ville ge upp. Ganska hårt underlag och lite stenigt, men annars lättgånget. Solen stekte och det blev några vattenpauser.

I början av vandringen såg vi de omtalade romerska mosaikerna med vackra geometriska mönster. Obegripligt att de inte skyddas bättre. Vi såg även ruiner av romerska hus men det var svårt att reda ut de raserade murarna.

 

Vårt mål var fyren på uddens yttersta spets. Den var stängd och vi kunde bara beundra utsikten och fantisera om de skepp som förlist här. Den 26 februari 1916 förliste fartyget "SS Provence II" söder om Matapan vilket var den värsta fartygskatastrofen under Första världskriget. 

Där vandringen börjar fanns en liten badvik som vi gärna hade kastat oss i men tiden var knapp. Jag satt länge med fötterna i vattnet; det var mkt varmt. Övriga skyndade till en restaurang i närheten, men jag kände att jag ändå måste besöka Poseidon i hans dödstempel eller dödsorakel, som Pausanias och Plutarchos skrivit om. De nämner oxå att ingången till Hades ska finnas i viken alldeles nedanför templet, men det krävdes att man klättrade nedför kullen. Poseidons tempel var överbyggt av den medeltida kyrkan Agioi Asomatoi (”De Okroppsliga”), som var uppfört av stenar från den antike gudens tempel. Kyrkorummet var inte större än en garderob och väldigt skräpigt. Murarna omöjliga att datera Inuti fanns några bumlingar av kalksten samt ett par romerska amforor. Inte mkt att se, alltså, Guden får ursäkta...

Den gamla kyrkan över Poseidons helgedom

Kapellets skräpiga inre

Dagen avslutades med ett besök i den lika spöklika som vackra och fängslande byn Váthia i Mani. Arkitekturen i Mani är känd för sina egendomliga tornhus som bara finns här, såvitt man vet. Dessa märkliga byggnader i sten uppfördes under en tid när befolkningen var mycket större än i dag och det rådde hård konkurrens om jordplättarna. För att kunna försvara sin mark byggde de rivaliserande klanerna små tornlika fort i fyra-fem våningar. Ofta ligger tornen bara några meter från varandra. För ca 200 år sedan utkämpades här bittra fejder mellan olika klaner. En kuslig stämning råder bland de märkliga husen som ännu reser sig höga och med små fönster, som skottgluggar. Påminner om medeltida bastioner. Vi såg spår av människor men ingen visade sig. År 2011 bodde här 33 personer.

Vathia

 

Varken Sparta, romarna, frankerna, Bysans eller osmanerna lyckades kuva de vilda manioterna. Inte heller den moderna turismenFolket i Mani anses vara ättlingar från antikens Sparta, vilka var kända som professionella soldater och oövervinneliga i strid. Folket i Mani var ökända för blodiga släktfejder och vendettor. Deras befästa byar längs kusterna användes som del av försvaret mot osmanerna.

 

Spartanerna var bland annat ryktbara för att de lade stor vikt vid att i sina samtal uttrycka sig kort och innehållsrikt. Härifrån har substantivet lakonism och adjektivet lakonisk uppstått som beteckning för ett kort, kärnfullt uttryck av stor betydelse. Kan man tänka sig att de gjorde även i Vathia, om de nu alls pratade mellan skjutandet.

 

 

DAG 6

Monemvasia – Gythio

Monemvasia är en befäst klippa och ett av Greklands mest imponerande och kända platser. Den befästa bysantinska staden ligger på en klippa i havet, ca 400 meter från land. Grundlagd på 500-talet var det en mycket viktig hamn bl a för Mistras, och förblev under bysantinskt styre i nästan 700 år. Venetianer och osmaner har styrt över regionen och Monemvasia blev ett av de första städerna som återvanns från osmanerna under självständighetskriget 1821.  

 

Ruinerna består av gamla försvarsanläggningar och mängder av bysantinska kyrkor. Slingrande, stenlagda gator i trånga gränder. Högst upp på klippan ligger Högstaden, ett enormt område med ruiner av hus och även ett hammam. Man kommer dit upp på branta trappor; lite besvärligt men fullt möjligt. Utsikten därifrån är bländande. Där ligger även Ajia Sofia, en bysantinsk kyrka som verkade nyrestaurerad. Inuti fanns vackra fresker och en ensam präst. I kyrkomuren fanns en sten inmurad med årtalet 1827. Man kan föreställa sig hur det var att bo här då, under ständigt hot från osmanerna...

 

Ajia Sofia i Högstaden och dess vackra fresker

Utsikt från klippans topp

På byns lilla torg ligger ett minimalt museum, inrymt i en f.d. kyrka, som blev moské och sedan kyrka igen. Väldigt vackert och med föremål från borgklippans alla perioder. En oerhört vänlig kvinna släppte in mig gratis eftersom jag är arkeolog och dessutom talar språket. Jag frågade om livet i Monemvasia och hon berättade länge om enorma problem med vattenförsörjning. Folk har väntat ett år på regn som vägrar att komma. Det går inte längre att leva på olivodlingar; oliverna hänger som torra russin på träden. Något som jag sedan kunde se på nära håll i Kardamyli.

Ett par griniga präster smiter in i gränden...

Vi spred ut oss i byn och några drack kaffe tillsammans. På ett kafé satt ett stort gäng präster i sina långa svarta kjolar. På uppmaning av våra kära resenärer, närmade jag mig prästerna försiktigt och anlade en vördnadsfull min. Använde gammalmodig hälsningsfras, presenterade mig och frågade om de möjligen hade något möte här? Vi hade sett åtminstone 20-30 svartrockar. En fetlagd (varför är de ofta det?)surmulen präst svarade irriterat att de bara var på utflykt. Jaha.

Som väntat verkade det mesta dyrare här i detta turistgetto, men vi trivdes bra ändå. Några badälskare svepte i sig en ostpaj och rusade till över bron till hamnen där man visst kunde bada, trots Nikos protester... Vattnet klart och rent.

På kvällen skulle middag avätas i byn Gythio, en vacker liten hamnstad med massor av fiskebåtar. Först visade Nikos den lilla ön Kranae där prins Paris och sköna Helena sägs ha tillbringat natten innan de styrde mot Troja. Paris glömde sin hjälm som fick ge namn åt ön (grek. kranos). Där fanns ett stort tornhus i Mani-stil som byggdes 1700 för att skydda hamninloppet och staden från pirater och invasioner. Efter befrielsekriget bodde krigshjälten Grigorakis Tzanetakis här under 1800-talets mitt. Öns fyrtorn rymmer stadens sjöfartsmuseum. Middagen blev överdådig med förrätter, fisk och vin. Jag undvek pastarätter mm då jag ville orka min fisk. De åts genast upp av chaufför och Nikos, hur orkar de detta...

 

 

 

Vackra Gythion

 

 

Någons middag, dock ej vår

 

DAG 7

 

Olivvandring till Kardamyli

Nikos på språng

Vädret ännu vackert och vi gjorde en vandring över kullar med oliver och längs kusten mot Kardamyli, en av sydöstra Peloponnesos vackra byar. I närheten finns byn Stoupa som bildade bakgrund åt Nikos Kazantzakis roman om Alexis Zorba. Någon blev trött på vägen, men togs väl om hand av 2 sjukvårdskunniga i gruppen. Stort tack till dem! Ingen svår vandring, men det var kuperat och solen stekte...

Nu var några av oss så badsugna att vi inte kunde hålla oss. Vi sprang ned mot havet där massor av turister vräkte sig i stolar. Stranden var full av småsten, men vattnet rent, klart och lagom varmt. Övriga hade gått långt i förväg och vi fann dem till slut på en taverna vid havet.

Vi hade packat kvällen innan och nu for vi iväg tillbaka till Kalamata och lyxhotellet. Hann med ett sista kvällsbad där oxå... Före middagen hann vi handla på en liten supermarket ett par km från hotellet. På kvällen var det avskedsmiddag med champagne. I Favoritresors infoblad stod att vi skulle få ett glas, men här vankades det flaskor, så mkt vi ville! Gott och trevligt. En gåva överlämnades till Nikos som blev tårögd och om möjligt ännu mer grötig.

 

-------------------------------------

 

OBS! VIKTIGT Meddelande!

 

SGS:S ordförande har startat en insamling till förmån för Lesbos i SGS namn.
Om man önskar bidra till detta kan man antingen sätta in pengar på SGS vanliga
 plusgirokonto 19 19 82 - 8 eller swisha till +46-76-3458499. Man bör då märka inbetalningen med Lesbos.

Tack för ert bidrag!!

.............

Sällskapet har numera en ny e-mail adress: svenskgrekiska.sallskapet@gmail.com


Vi ber er som har e-mail adresser att maila oss på denna adress och meddela era mail-adresser så att vi framöver kan skicka ut information till er via mail.

Ordförande i Sällskapet

Alkmini Neufeld

Kontakt: mini@7xM.se

 

 

 

Svensk-Grekiska Sällskapet är den äldsta svensk-grekiska föreningen i Sverige. Den bildades i syfte att bl a sända sjukvårdsmaterial till Grekland under andra världskriget. Innan Sällskapet bildades företogs en stor insamling, den s k Greklandsinsamlingen, för att hjälpa Röda Korset i Grekland.

Sällskapet stiftades den 14 maj 1941 i Stockholm. Dess förste ordförande blev professor Martin P:son Nilsson, en kultfigur bland antikvetare och andra. Sällskapets förste sekreterare var docent Alfred Westholm, en av arkeologerna i den legendariska Svenska Cypernexpeditionen som bedrev utgrävningar på Cypern 1927-1931.

Svensk-Grekiska Sällskapet är enligt stadgarna en obunden förening för ”kulturellt närmande mellan Grekland och Sverige. Sällskapets syfte är att arbeta för fördjupade förbindelser mellan Sverige och Grekland.” Vidare skall man ”verka för kontakt mellan svenskar och greker” samt ”uppmuntra till ett ömsesidigt utbyte av vetenskapliga, litterära, idrottsliga samt tekniska och  kommersiella impulser länderna emellan.”

  •  

    Styrelsen håller på att omstrukturera sig och återkommer strax med information. 

    ..............................

    Under tiden lägger vi ut lite info om resor

     

    Strövtåg i historiens Grekland 2017-10-07

    I oktober 2017 reser vi med Favoriresor till Peloponnesos -

  Avresedatum

  • 2016-10-08
  • Reselängd

    8 dagar

  • Avreseorter

    Stockholm. Andra orter på förfrågan.

    http://www.favoritresor.se/favoritresor/Vandringsresor/Strovtag-i-antikens-Grekland5/

Peloponnesos betyder "Pelops ö", och var det forntida namnet på halvön. Under början av 1200-talet, fick halvön namnet Morea.

Messenien är det sydvästligaste landskapet på Peloponnesos och ett av Greklands vackraste och bördigaste landskap. Den västra kuststräckan består delvis av sandfält, och sannolikt är Pylos det av Homeros omtalade "sandiga Pylos", Nestors konungastad. Under sen bronsålder var landskapet tätbefolkat, och Pylos var dess viktigaste ort. 

 

 

Despotatet Morea var en provins inom det Bysantinska riket från mitten av 1300-talet till mitten av 1400-talet. Dess territorium varierade i storlek under dess hundraåriga existens men kom till slut att inkludera Peloponnesos , som vid den tidpunkten kallades Morea. Provinsen var oftast styrd av den bysantinska tronföljaren som fick titeln despot. Dess huvudstad var Mistra, i närheten av det antika staden Sparta, och blev ett viktigt centrum för bysantinsk kultur och makt.

Landskapet har ett mycket behagligt klimat samt en kust med många vackra sandstränder. I kombination med de historiska lämningarna möjliggör detta ett brett utbud av upplevelser. Oliverna, olivoljan och vinet lockar under den milda vintern och våren.

 

 

På södra delen av halvön odlas även landets främsta olivolja och sydvästkustens stränder är bland landets finaste. Om våren blommar det kalkrika landskapet i rött, gult och lila. Området är känt för sitt milda vinterklimat och sina heta somrar. 

Peloponnesos är kallat myternas land och det är inte utan orsak – här föddes och levde många av Olympens mytologiska figurer. Zeus sonson Pelops härskade enligt mytologin över halvön.

  

På Olympias mäktiga område stod Zeustemplet med sina orakel och det olympiskastadion. På Pelops ö svämmar landskapet över av antika tempel, hellenistiska minnen, mykenska palats, bysantinska städer, frankiska och venetianska borgar.

 

 

Eller kanske hellre Cypern i november?

 

Girne -Kyrenia

Denna gång flyger vi direkt till Larnaka och blir hämtade av hotellets buss.

Strövtåg på det okända Cypern  2016-11-12

  • Avresedatum
    2016-11-012 
  • Reselängd

    8 dagar

  •  http://www.favoritresor.se/favoritresor/Vandringsresor/Strovtag-pa-okanda-Cypern/

          

    Den romerska staden Lambousa

    Finns det kvar några orörda paradis?!

    Ja, ännu så länge men det kan vara bråttom... Ett av dem kan vara Sköldpaddsstranden (Turtle Beach) på norra Cypern med orörda vita sandstränder och oändliga vandringsleder längs havet. Dit kommer man efter ett besök hos den Helige Andreas i hans kloster, nästan längst ut på Cyperns nordöstra spets. Därifrån anar man konturerna av Främre Orienten i soldiset...

    De mytomspunna städerna Famagusta och Lefkosia (Nicosia) med sina katedraler, kyrkor och stadsmurar visar upp en del av den slösande prakten från medeltid och osmansk tid. Katedralen i Famagusta från 1300-talet är en av de vackraste gotiska byggnaderna i hela medelhavsområdet. De äldre stadsdelarna i Famagusta eller Lefkosia är enastående med sin vackra gotiska arkitektur och sina moskéer. Inget kan dock jämföras med stillheten och skönheten i de gamla medeltida borgarna högt uppe i bergen varifrån utsikten är hänförande. Här låg kungafamiljernas sommarbostad och härifrån höll man utkik efter anfallande fiender, inte minst pirater.

    Men det mest bestående intrycket från norra Cypern ger den oerhört vackra och orörda natur som överallt möter besökaren. Karpaz (grek. Karpassos) heter den långa udde som skjuter ut i nordost. Naturen är så vacker och stränderna så vita och orörda, beroende på att dessa platser ligger så avlägset. Ända fram till 1985 var halvön Karpaz (Karpassos) ett avspärrat militärt område och är därför helt orörd av turismen. Här finns även ett stort reservat för vildåsnor, ättlingar till de åsnor som under århundraden var berömda i hela Främre Orienten för sin styrka och seghet.

    Aposteln Andreas kloster bor i sitt kloster längst ut på Karpaz där utsikten från klostrets högsta punkt gör besökaren andlös. Sydväst om klostret finner man den berömda Turtle Beach (Sköldpaddornas Strand), en helt orörd sandstrand där stora havssköldpaddor häckar och lägger sina ägg under ett par sommarmånader.

    Ett besök i Nikosia ( Lefkosia) ger oss svaret på frågan – varför ska en resenär besöka Cyperns norra halva när han ändå varit på södra delen av ön?

    Ja, var annars i världen får man två världsdelar till priset av en... Norra Cypern tillhör formellt Turkiet, dvs. Asien, medan den södra delen ”tillhör” Europa och är medlem av EU sedan 2004. Skillnaden märks så fort man passerat gränsen i Lefkosia, som är omgiven av den magnifika venetianska muren kring den medeltida stadskärnan. Muren är cirkelrund och fem bastioner ligger på vardera sidan. Den elfte befinner sig i buffertzonen.

    Den mer västerländska och den ”orientaliska” sidan av Lefkosia kompletterar varandra. Två halvcirklar som måste förenas för att det ska bli en helhet. Men denna känsla har också djupare orsaker. Staden blir fullkomlig endast om de båda sidorna förenas, såsom grek- och turkcyprioter en gång levat i fred tillsammans fram till striderna i mitten av 1900-talet.

    ...................................................................................

 

            

......................

NY BOK!!

A Humanitarian Past
By Adele Änggård 
Softcover | 8.25 x 11in | 310 pages | ISBN 9781496993328 
E-Book | 310 pages | ISBN 9781496993342 
Available at Amazon and Barnes & Noble

After author Adele Änggård saw the Stone Age (Neolithic) art as sophisticated and abstract, saying “those artifacts represent a very different value system from today,” she began to trace its significance to today’s human culture. “A Humanitarian Past” (published by AuthorHouse UK) raises new questions about how humans connect with material and social conditions, unearthing how the material world impacts behavioral responses.

A Humanitarian Past’ takes readers on an eye-opening series of journeys seen through time inEurope, with three major periods of investigation. Old Europe is identified as the Stone Age period; antiquity is largely seen through the last thousand years BCE; and finally modernity and how the present views the past.

With the discovery that the Greeks negated both the earlier art and history in their myths, dramas and epic poems, Änggård lets readers discover that antiquity has drawn a blind over earlier and more humanitarian cultures, writing off their artistic and egalitarian practices. Her narrative further unveils facts about Old Europe’s past, evaluates the truth of ideas passed on to people and opens their eyes to the staggering and distorted policies conveyed in ancient Greek myths, dramas and epic poems.

Through her studies revealed within, Änggård concludes that, “People are not aggressive in themselves. They have to be constantly trained or indoctrinated to become violent, which suggests antagonistic characteristics are foreign to human’s inherited biological make-up.”